Karaktärens personlighet ska även finnas i dialogen, du ska låta läsaren känna igen karaktären i dialogen.
Läsaren ska känna att karaktären är äkta, att personlighet, klädstil och sättet att prata hör ihop. Karaktärens sätt att uttrycka sig, hon/hans jargong, ska passa in på karaktären och i ditt manus. En tonåring idag pratar inte lika som en tonåring på 60-talet.
Mitt vanligaste exempel är ett manus där en morfar och hans barnbarn följs åt genom hela manuset och läsaren ”hör” ingen skillnad på dem. När det är 40-50 års åldersskillnad är det inte troligt att de har samma jargong.
Barn har ofta ett mindre ordförråd som de kan kompensera med lite snabbare språk och tankebanor. Låt läsaren känna hur barnet är, är det ett väluppfostrat barn? Är barnet ”lillgammalt”? Umgås barnet med äldre barn och har lärt sig slang som används av tonåringar?
Att skapa ett persongalleri för sina karaktärer och där även skriva ned vilket jargong/språk varje karaktär har.
@Manuscoach
